Såg ett par ögon på bussen som såg ut som farmors. Ljusa, snälla och med ögolock så skrynkliga att ögonfransarna försvunnit sedan länge. De var sådär gråtiga som hennes brukar vara. Inte för att hon är ledsen, men för att vinden är hård eller en doft stark.
Jag tänker mycket på farmor nu. Får besök av dåligt samvete över alla aldrig ringda samtal och att det så sällan blir att vi ses. Och när vi väl gör det är jag såpass fokuserad våra ord, eftersom det hela tiden slår mig att det kan vara våra sista. Det går ju så långt mellan samtalen.
Jag tänker också på saker farmor sagt och gjort. Hur jag i de där snälla ljusa men ack så blöta ögonen alltid fått vara "morsk". Någon som kan, som vågar och aldrig räds. Ordningsam och självständig. Kan aldrig minnas att någon annan förknippat just de egenskaperna med mig. Kanske har det fått mig att våga mer.
I påsk åker jag hem. Då ska jag krama om henne, titta lite extra länge i de där ögonen, lägga på minnet för alltid och ta fram när jag som behöver vara som mest morsk.