Finne på näsan och en enorm bakishet. Tyckte på riktigt 02.30 inatt att det var en JÄTTEBRA idé att åka på efterfest hos en frånskild man i Nacka och bada i en inomhuspool............... (OBS inte ensam SÅKLART). Vaknade nyss, tittade på Anton, och kände bah att jag var glad för att han finns. Som det lilla lyckopillret han är när jag betett mig så jävulskt "carpe diem". Men hörrni, man är ju bara 26 en gång...... Visst då? Snälla, kan ni ta bort min ångest PÅ NÅGOT SÄTT :-D