Jag hittade en gammal hårdisk med bilder på oss. Jag hade tunna ögonbryn och ett löst skärp på höften, du hade långt hår och skejtstil. Vi pussas på några av bilderna, rödflammiga och struliga i håret. Kanske var det en sån där dag då vi låg i sängen och hånglade från skolslutet till sent på natten.
"Kom och kolla!" ropade jag exalterat på dig inifrån vardagsrummet när jag funnit den elektroniska tillbakablicken. Vi tittade på bilderna tillsammans och jag log stort. Du såg det nog inte, där vid fjärde bilden, när mitt leende plötsligt försvann och drabbades av en jobbig känsla, jag tror det var ledsamhet. Jag fastnade i mina sextonåriga ögon nära din nittonåriga pussmun och påmindes plötsligt om hur nära det varit slutet sen dess. Mina sextonåriga ögon tittade rakt på mig och allt det onda som sextonåringen på bilden skulle komma att få känna radades upp framför mig. Hur vi gjort varandra illa, trampat på det vi har, utmanat, testat och tvivlat.
Att vara ihop är att bitvis befinna sig på en skör, skör tråd. I nio år har vi balanserat på vår. Och vi har gjort det himla bra ihop, trots fall och felsteg. Jag bläddrar till nästa bild och tänker på hur vi låg i dina föräldrars säng och lyssnade på Neil Youngs Hurricane och jag tänkte att du nästan inte kunde vara på riktigt så perfekt som du var. Utöver världens vackraste skratt, kropp och person hade du också bra musiksmak. Det fick aldrig sluta.
Det får aldrig sluta. Och det verkar inte sluta. Om sextonåringen där och då fick en ögonblicksbild in i framtiden skulle hon svimma av lycka. Hur vi nio år senare lyssnar på Neil Young i en lägenhet som är vår, och att jag fortfarande får känna precis sådär för dig. Bland skitiga lakan, odiskade glas och stressiga åtagande är det alltid, alltid du. Mitt största skratt, varmaste tröst och renaste lycka är du.
Nio år låter så länge, men nio somrar, nio jular och nio födelsedagar är ju ingenting när det känns som om det var med dig hela livet började.